Vällingby Marathon 2004

Johans och Elias egna berättelser

Johan

Som vanligt var det ett par väldigt lätta och extremt springsugna ben som avverkade de första tre milen av loppet, inte helt oväntat blev det betydligt jobbigare den sista milen, och mina ben fulla av löparglädje bara några timmar tidigare stapplade i mål på ca 3.24. Med tanke på den tidiga säsongspremiären och den mycket ostimulerande löparmiljön (en ytterst förvirrande fyravarvsbana nånstans i vällingby) är jag mycklet nöjd med denna tid.

Värt att notera är också att jag tog en liten extra sväng på det sista varvet. Antagligen hade någon funktionär tröttnat på sitt jobb för stunden, i alla fall lyckades jag med bedriften att springa fel. Ca 200 meter i fel riktning innan jag blev påmind om mitt misstag, bara att vända om :-) Även om denna lilla sträcka kanske inte är så mycket att bråka om kan jag informera er som inte begått liknande misstag om att en halv kilometer extra löpning känns ganska mentalt påfrestande under ett maratonlopps sista mil. Nu bör dock nämnas att jag inte var den enda som sprang fel i lördags, självaste segraren i loppet påstås ha sprungit fel. Det olyckliga i hans fall är att han till skillnad från mig lyckades "hoppa över" en bit av banan... Läs mer om detta mysterium på www.marathon.se. Så vitt jag vet finns inga fler kända fall av felspringningar men jag är rätt övertygad om att ganska många kände sig desorienterade i lördags.

Ett stort plus i kanten för Vällingby är i alla fall att banan var hyfsat vindskyddad och riktigt flack. Som ni märker var det ett riktigt äventyr jag och Elias upplevde i lördags. Det känns nu riktigt bra att säsongen är igång och jag ser med glädje fram emot nästa satsning för min del, Stockholmsmaran i juni. Då är det ett nytt personbästa som gäller! Under förutsättning att jag då inte upprepar bedriften att springa fel...

Elias

Jag har sprungit mitt livs första maratonlopp! Det var helt oplanerat, egentligen hade jag bara tänkt vara mentalt stöd åt Johan som skulle springa loppet, men så fick jag veta att det samtidigt skulle vara ett motionslopp på 10 km, så det tänkte jag springa. Men vid närmare eftertanke tyckte jag det skulle vara roligare att testa maratonloppet, även om jag skulle behöva bryta efter ett tag. Så sent som en timme innan start bestämde jag mig för att springa den långa sträckan istället för motionsloppet.

Första två milen gick på strax under två timmar. Sedan började det gå trögare, och efter 30-strecket övervägde jag att bryta så fort jag kom i närheten av omklädningsrummet (loppet gick flera varv runt Vällingby centrum). Men när jag väl hade uppnått 35-strecket så var det ju bara 7 km kvar, och då var det lika bra att fortsätta. Sista kilometrarna växlade jag mellan att gå och jogga. Det var mest smärtan i benen som hindrade, mentalt kände jag mig ok och andning och puls funkade utmärkt. Jag kom i mål på ca 4:40, och kände mig inte så mycket sämre än efter min första halvmara 2002 (då kände jag mig väldigt sliten i benen). Så nu kommer Stockholm Marathon att bli min andra mara istället för den första, det kunde jag aldrig tro!

Några roliga/intressanta detaljer från loppet:

Det är ett litet lopp, ca 100 personer. De flesta verkar vara veteraner som har sprungit många maraton i sina dar. Gamla gubbar och tanter. Loppet är Sveriges äldsta (1971 var första gången).

De första två milen hängde jag på en dam som nog var runt 55 år. Jag tyckte hon höll lagom fart, knappt 6 min/km. Men sen sjönk min fart så jag släppte henne.

Loppet går i en förvirrande bana fyra varv runt och genom Vällingby Centrum.

Några åskådarmassor var det inte tal om, det var väl ett tiotal personer som stod inne i centrum, annars var det mest funktionärerna som stod för hejandet.

Någon gång under de sista kilometrarna hade jag en kille precis framför mig som också sprang maraton för första gången. Två småtjejer (kanske 8-9 år) som råkade gå förbi frågade honom "Är det jobbigt?" "Ja", sa han. När jag passerade ställde de samma fråga till mig. "Ja", sa jag. "Men varför springer ni då om det är så jäkla jobbigt?" undrade de. Vilken dum fråga :-)

Under den sista kilometern var det en kille på andra sidan gatan som såg mig kämpa mig (gående) uppför backen och ropade "Hur lång är sträckan?" "42 kilometer" ropade jag tillbaka. "42?!?!" skrek han och bara gapade.

Jag drack ingen sportdryck alls under loppet, bara vatten och en aning sältat vatten jag hade i mitt vätskebälte. Det enda i kolhydratväg jag intog var en tredjedels banan och en stor dadel som jag hade med mig. Ändå (eller tack vare det?) kände jag mig pigg. Det var mest smärtan i benen som hindrade.

Ju längre fram i loppet desto glesare mellan löparna. Vid något tillfälle var jag ute på en gångväg med fri sikt några hundra meter framåt och bakåt. Jag kunde inte se en enda människa vare sig framför eller bakom mig. Varken löpare eller åskådare eller någon annan.

Fyra gånger passerade man en högtalare där namn och klubb ropades ut. De hade väldiga problem med att uttala Vegan Runners rätt. En gång blev det bara "Elias Bröms.... (lång paus)... Vegan".

Antal löpträningspass längre än 1 timme som jag genomförde under januari-mars: 1 (2,5 timmar långt).