Nya framgångar

21 augusti 2015 kl 22:04 i Okategoriserade av trollskogen


Foto av Martin Kjell

Det har varit en fin sommar för många av oss med sol, värme och lata dagar. Hoppas du också har njutit. Det finns två som har placerat sig bra i tävlingar också och slagit klubbrekord. Det är Jon Fryk och Yolanda Ngarambe.

Jon slog klubbrekord på Ironman och ett nytt klubbrekord på marathon och en fjärdeplats på Ölands marathon.

Medans Yolanda är tredje bäst i Sverige på 1500m och femte bäst på 800m.

De berättar lite om vad som inspirerar och vad de tänker kring träning.

Yolanda:

Min främsta drivkraft för min träning är att jag vill se hur bra jag kan bli! Jag har alltid älskat att springa och tycker verkligen det är kul att tävla. Att vara på en tävling är bland det bästa jag vet, ibland undrar jag om jag har för kul på tävlingar? Haha. På tävlingar får jag testa min förmåga plus träffa massa roligt folk! Om jag inte fick tävla och testa min förmåga så skulle det vara svårt för mig att ta mig ut på löparspåret och träna, även fast jag älskar att springa.

Mina förebilder inom löpningen är nog den sudanesiska löparen Abubaker Kaki för att jag älskar hans tävlingstil, hur han bara kör hårt från början. Jag gillar att han var lite galen, ibland höll det – ibland inte. Sedan är min kompis Kirsten Weberg en av mina förebilder för att hon inspirerar mig genom hennes träning och anamma. Om jag tänker förebilder utanför löpning så är det min syster Akiine jag ser upp till mycket.

Mitt största stöd är nog min familj och några kompisar som jag kan snacka löpning med. Mina föräldrar låter mig satsa på löpningen till 100%, och jag har kompisar som jag kan prata med om löpning när man behöver lite extra stöd eller pepp! Min tränare Andrew Begley är också ett stort stöd då han tror på mig och tränar mig för mina stora mål!

Mitt bästa träningstips är att köra sina tuffaste pass med sällskap! Jag tycker alltid det är roligare att kriga tillsammans på löpspåret/banan, sen gillar jag också att njuta av mina lättare pass ensam på löpspåret. Smiley smile

Jon:

Oj, angående dessa vackra frågor… drivkraften för mig och min träning har nog alltid varit en underliggande vilja att återkoppla till mig själv och naturen omkring mig, i ett samhälle som inte alltid verkar ha det bästa i åtanke för någon av dessa två väldigt viktiga saker. Att skapa utrymme genom träning, kan man säga, och förstås att finna mening genom den fysiska utmattningens totala harmoni. Därför vore det konstigt att inte nämna Scott Jurek, allas vår fantastiska löparfantom/vegan: han är en förebild av nästan profetiska proportioner. Annars spiller egentligen konst — film, musik, foto — över och inspirerar träningen mer än annan träning, och då blir löpningen/cyklingen mer ett sätt att ge uttryck åt livsenergi.

Mitt största stöd måste sägas vara familjen som helhet är det stora stödet. Vi är en brokig skara veganer/köttätare/konstnärer/småbarnsföräldrar/ingenjörer/bohemer som alla har en personlig relation till fysisk aktivitet i stora mängder. Vi bär upp varandra, inspirerar, motiverar, pikar. Vi hejar på och intresserar oss för varandra, och ger så en känsla av det vi gör betyder något för någon annan. Vi tränar också ihop, i med- och motgångar.

Men tips är svårt, alltså. Men den röda tråden för mig när det gäller träningen, denna livslånga vänskap, har varit den personliga aspekten. Det vill säga att träna när det passar just dina behov, oavsett tidpunkt, väder, vind, sällskap, humör. Spring i ilska eller glädje, cykla genom lycka eller sorg, och låt det influera träningen. Att stänga ute känslorna från ett strikt program, med alltför inrutade tider och mål, har ALLTID resulterat i en minskad träningslust för min del, eftersom jag tappar den personliga kontakten. Men sen kommer alltid den där löpturen mitt i natten, som verkligen behövs för att rensa tankarna eller skaka av sig oro, och plötsligt återupptäcker jag varför jag tränar, egentligen. Så, jag antar: träna personligt och låt det handla om mer än bara träningen, och låt träningsmängden och prestationsförmågan växa fram av sig självt. Och även om det inte nödvändigtvis behöver handla om glädje måste det finnas nåt mer än bara träning i träningen.

Tack för era fina texter. /Tom